Lite drygt en månad har gått sedan vi landade i Sverige. En månad av blandade upplevelser. De första dagarna var minst sagt märkliga. Från att ha levt på varandra i över tre månader blev vi plötsligt helt ensamma. Det gällde att snabbt  hitta nytt folk att ha runt omkring sig, TVn stod på, stereon skrålade. Allt för att inte behöva uppleva tystnad. Bara det att vi alla fick sova i ett helt eget rum igen var en upplevelse.

Första helgen efter hemkomst gjorde vi en snabb återförening. Anton, Markus och jag Erik åkte till Arjeplog för att under vår gamla skolas besökshelg, Bilsystem Teknik, föreläsa och berätta om vår tid på och efter skolan,samt under resan. Ett kärt återseende till det lilla samhälle där man ändå tillbringat tre år av sitt liv. Men sedan Arjeplogshelgen har vi alla återvänt till våra gamla liv. Liven som på ett sätt är exakt som när vi åkte, men samtidigt så annorlunda. Tro det eller ej, men saker förändras, även under tre månader. Det verkar dessutom som att vi lever i den nya vardagen med nya ögon. Ryktet säger att Anders håller på att ta motorcykelkörkort, Markus har flyttat hemifrån. Anton och jag då? Vi tar nog bara det lite lugnare. Det har visat sig att problem alltid löser sig, men det finns ofta ingen anledning att stressa fram en lösning. Saker och ting tar den tid det tar och ofta kan man ändå inte påverka det åt något håll. Saker har sin gång, oavsett vår inblandning.

Till sist vill vi rikta ett oändligt stort tack till er läsare. Det har varit en stor ära att få ha med er, och det glädjer oss något enormt att vi lyckats fånga ert intresse. För vår del har resandet definitivt gett oss mersmak, och kan garantera att ni på ett eller annat sätt i framtiden kommer kunna läsa om en ny resa. Mer säger vi inte, för just nu vet vi inte mer.

Nedan följer ett bildspel från den sista resan till Kongo. Tanken var att det egentligen skulle ha laddats upp för ett par dagar sen, men det har varit ont om anständig internetuppkoppling och vi har därmed fått skjuta på publiceringen något.

Om sex dagar kommer vi hem. Om islänningarna tillåter kommer vi att landa på Arlanda den 4 maj klockan 09.00. Den som vill arrangera en välkomstkommitté är hjärtligt välkommen!

Klagomål ska löna sig, och även om sent sägs vara bättre än aldrig erkänner till och med jag att det var pinsamt längesen sidan uppdaterades. Sedan vi var i Kongo och överlämnade bilen har luften mer eller mindre fullkomligt gått ur oss, men nu är det dags för bättring och så ska det förbli.

Utfärden från Kongo gick betydligt enklare än inpasseringen och när vi i onsdags förra veckan gjorde resans sista gränspassering var det som att komma hem. Vi var på trygg mark igen. Att åka in i Burundi och Kongo är egentligen inte jättesmart, speciellt med tanke på att länderna är uppskrivna på Utrikesdepartementets ”åk-inte-dit”-lista och därmed gällde inte våra reseförsäkringar. Men man får ju offra lite här i världen för att komma någonstans, och vi hade ju faktiskt övat i Sudan, som också finns på samma lista, några veckor tidigare. Överlag är vi ändå förvånade över hur smidigt allt har gått på resan. Vi har aldrig råkat ut för någon incident. Enda definitiva krocken var när Anton sakta puttade på Hiluxen i de italienska färjeköerna. Men visst har det varit nära med betydligt värre kollisioner, men de har alltid undvikits, oftast med hjärtat i halsgropen.

På vägen hem från Kongo tog vi sikte på Mikumi National Park, ca 30 mil väster om Dar es Salaam. De enda djur vi hade sett dittills på resan var ju mer eller mindre bara kor, getter och hundar. Men det skulle det bli ändring på. Natten mellan torsdagen och fredagen spenderades i parkens små ljuvliga bungalows. Utsikten var fenomenal. Tog man en ficklampa och lös ut från sovrummet efter solens nedgång fylldes mörkret med ögon som stirrade tillbaka. Safaridagen bjöd också på strålande utsikt. Antiloper av alla dess sorter skådades, liksom giraffer, elefanter, bufflar, flodhästar och gnus. Tyvärr hade lejonen tagit semester och behagade inte att visa sig.

Efter djurtittandet vände vi återigen siktet mot Handeni. Det var onekligen skönt att framåt kvällen komma fram och få gå och lägga sig i ”sin” säng. Man är så van vid att alltid vara på resande fot så bara man sover mer än en natt i samma säng känns det som hemma. Turen Kongo fram och tillbaka blev en liten nätt tripp på knappt 400 mil.

När vi överlämnade bilen i Kongo hade vi kört 1 731 mil under 64 dagar. Bevisligen hade vi uppskattat avståndet förhållandevis väl innan avfärd, då siktade vi nämligen på mellan 1 300 och 1 500 mil. Men då var ju inte omvägen via Asien och Mellanöstern inräknad. I snitt har vi alltså kört 27 mil per dag, men då hade vi å andra sidan tio dagars stillestånd i Tunisien.

Från Handeni åkte vi i söndags ner mot Tanzanias största stad Dar es Salaam. Här är det väldigt mycket semester som gäller. Vi pysslar lite med Land Cruisern och förbereder den inför hemskeppningen. Annars blir det mest trevliga restaurangbesök och ätande av mat som vi inte smakat på sedan en lång tid. På måndag åker vi över till Zanzibar. Där blir det ännu mer semester med massor av sol och bad. Anders, Markus och jag tjuvstartade lite häromdagen när vi tog en dag på stranden utanför Dar es Salaam. Det var utan tvekan det skönaste på mycket länge. Vi var näst intill ensamma på en oändligt lång vit sandstrand och med en vattentemperatur på 28 grader var det svårt att inte trivas.

Om nu jorden tillåter och islänningarna inte får storhetsvansinne igen kommer vi att landa på Arlanda 09:00 på tisdagen den fjärde maj. Om vi inte tillåts flyga hela vägen är det frivilligt att hämta oss med bil i Rom. Vi kan hjälpa till att köra hem till Sverige, vi lovar.

Vi har gjort det, kört bil från Stockholm till Kongo och överlämnat Teknikens Världs Toyota Hilux till Lemera-sjukhuset. Utan att försöka höja oss till skyarna tror jag inte någon av oss fyra faktiskt inser vidden av det vi har gjort. Det enda vi har gjort har ju i grund och botten varit nöje, sen att vi fått möjligheten att överlämna en bil till ett kongolesiskt sjukhus har ju varit lite av en bonus. Men efter att ha kört 27 km under tre timmar rakt upp i bergen till sjukhuset och mötas av 200 sjungande och välkomnande personer får en onekligen att tänka till lite.

Tydligen ansåg personalen vid sjukhuset och byns invånare att vi gjort lite mer än vad vi själva anser oss ha gjort. Välkomstkommitté med tacktal efter tacktal hölls i byns kyrka, dessvärre var alla tal på swahili, så det var tur att Antons föräldrar hade följt med så de kunde agera tolkar. En sådan lycka som byn utstrålade är ganska få förunnat att uppleva, jag tror inte vi som svenskar kan inse betydelsen för sjukhuset att få en bil. Eller som en av sjukhusets representanter uttryckte det: ”Bilen kommer ju underlätta våra transporter en del eftersom vi har odlingar nere på flatlandet.” 27 km ner alltså.

Innan vi nådde fram till sjukhuset var vi däremot obehagligt nära att snubbla på mållinjen. Problemen började hopa sig redan vid Kongos ambassad i Bujumbura. Den tidigare uppgiften om visumavgift på 50 dollar per person hade plötsligt höjts till 186 dollar. Chefsläkaren Dr Denis som mött upp oss i staden rekommenderade i stället att vi åkte till gränsen eftersom det fanns större utrymme för förhandlingar där. Men väl vid vägbommen hade budet plötsligt exploderat till 300 dollar per person, dessutom krävdes det rekommendationsbrev från UD i Stockholm och den svenska ambassaden. Vi började inse att vi inte skulle få se Kongo och Dr Denis hade nästan gett upp när det plötsligt blev liv på tullgubbarna. De hade fått ett samtal från för oss en okänd, men väldigt mäktig, person i Kinshasa som enkelt berättade att vi skulle bli insläppta i landet. Plötsligt sänktes visumavgiften med 250 dollar och kraven på rekommendationsbrev slopades. Vem den okända uppringaren var är ett mysterium för oss, men vi är onekligen imponerade över hans makt.

Vi spenderade en natt vid sjukhuset innan vi i dag åkte tillbaka till Burundi. Natten spenderas på gästhuset i Bujumbura och imorgon åker vi tillbaka mot Tanzania. Då är vi plötsligt färdiga med allt. Galet om jag får säga det själv. Det går ju inte att köra bil hit från Stockholm, det är ju i alla fall vad alla säger.

Men faktum är att de är ganska få som egentligen tror oss när vi berättar vad vi gjort. Afrikanerna säger mest att det är omöjligt att göra det. En tullkvinna i Tanzania ställde igår den enkla frågan ”men varför?”, det enda svaret hon fick var från Antons mamma som sade ”ungdomar”.

Lite konstaterande: igår körde vi från Tanzania in i Burundi. På sträckan från Burundis östra gräns till den västra, ungefär tjugo mil, var de platta asfaltsmeterna extremt lätträknade. Vägen gick som en berg- och dalbana upp och ner, fram och tillbaka, längs bergssluttningarna. Extra krydda blev det av att halva Burundis befolkning befann sig på vägarna, förslagsvis på vandring alternativt dundrandes ner för någon nerförsbacke i 70 km/h på en gammal cykel.

Vi anlände till nattens gästhus i Bujumbura där vi mötte upp med chefsläkaren från Lemera-sjukhuset. Han kommer under måndagen att vara behjälplig och underlätta lite visumansökningar och gränspasseringen in i Kongo, planen är med andra ord att nå sjukhuset under eftermiddagen. Det är med andra ord dags att skiljas från min nyfunne livsvän. I dag ska jag njuta extra mycket av de underbara milen som man bara kan uppleva i kära GPN356.

Swedes On Tour gör äntligen skäl för sitt namn igen. Det känns onekligen skönt att återigen vara på rull, och rullar gör vi verkligen med besked. I fredags slog vi det tidigare Grekland-rekordet med flest antal körda mil på en och samma dag. Sträckan från Handeni upp till Nzega var hela 100 mil, men lyckligtvis var det bra asfaltsväg hela sträckan och det var nog bara 14 timmars effektiv körtid. Hemligheten bakom rekordslagningen ligger dock i bilflottan. Anton och Anders Land Cruiser har fortsatt semester i Handeni. I stället har Antons föräldrars betydligt nyare, och snabbare, Land Cruiser hoppat in som insättare.

I dag, lördag, har vi kört från Nzega till staden Ngara, bara två mil från Burundis gräns. Här har naturen förvandlats från det mer savannliknande södra landskapet till en, vad jag kallar, djungelnatur. Det är små berg överallt och fullt med grönska däremellan. Djungeldjur har vi däremot inte sett några. Det mest exotiska vi får se är en och annan apa om man har tur. Annars är det bara de eviga kor, getterna och åsnorna som fastnar på hornhinnan. På vägen söderut igen kommer vi däremot att svänga förbi ett naturreservat med både lejon och elefanter, så förhoppningsvis får vi väl se något annat än kor och getter på resan. Anton fick i alla fall sig en dos nostalgi då gästhuset vi bodde på i Nzega var hans gamla internatskola. Han hittade på området som om det vore igår han bodde där, trots det var det över tolv år sedan han var där sist. Vi fick oss en liten rundvandring i alla hus och rum.

I morgon rullar vi de sista milen mot Burundi och kör därefter genom landet till staden Bujumbura. Där ansöker vi om visum till Kongo på måndag morgon och hoppas därefter att få åka in till sjukhuset redan under eftermiddagen. Jag börjar inse att jag snart ska bli av med min nya bästa vän, alltså Hiluxen. Separationsångesten är redan stor, men jag tröstar mig med att den kommer göra betydligt större nytta i sjukhusets ägo än i min.

Även för oss når en underbar semester ibland sitt slut, åtminstone för en stund. Det har visat sig vara oförskämt skönt att inte köra bil på ett par dagar, packa upp sin väska och äta ordentliga måltider vid riktiga bord och stolar. För att inte tala om den obeskrivliga lyxen att kunna ta en svalkande dusch innan det vankas sömn. Kort och gott kan man säga att vi trivs hos familjen Åstrand här i Handeni, men nu är det slut på slappandet för några dagar.

Tidigt imorgon bitti, fredag, sätter vi oss återigen i bilarna och styr kosan norrut för ovanlighetens skull. Målet är först Nzega där det blir övernattning, därefter fortsätter vi genom Burundi mot den kongolesiska gränsen och till sist Lemera-sjukhuset. Gränsstaden, tillika Burundis huvudstad Bujumbura väntas nå framåt söndagskvällen. Därefter ska det ansökas om visum till Kongo. Förhoppningsvis kan vi åka in i Afrikas hjärta senast tisdag morgon.

Även om det inte låter som så har vi faktiskt lyckats uträtta ett och annat nyttigt om de senaste dagarna. Dagen efter ankomsten, i måndags, fylldes Hiluxens flak med ananasplantor som transporterades ut till en närliggande plantering. Samtidigt passade vi på att göra ett kort studiebesök på planteringen, det är onekligen fascinerande hur snabbt saker och ting kan växa.

Stundtals liknade vägen ut till planteringen mer en bredare gångstig än en bilväg. Till sist fick vi också en liten del gyttjekörning. Vi skippade däremot att köra fast i diket, men det gäller onekligen att passa sig. Leran här blir såphal när det regnar. Gyttjan sätter blixtsnabbt igen däckmönstren och bygger på ett tjockt lerlager. Plötsligt är det som att köra på en nypolerad isbana.

Under ledigheten har Hiluxen också förvandlats från expeditionsbil till en ordinär standardbil. Den hade visserligen inte modifierats mycket inför resan. Men taktält, extraljus och sidobelysning gjorde åtminstone att bilen såg lite tuffare ut. Nu ser den mest liten och rädd ut, men vi inbillar oss att även en liten och rädd Hilux kan göra nytta på ett kongolesiskt sjukhus.

Under sista månaden ska vi, förutom åka till Kongo-Kinshasa, se till att få några dagar i storstaden Dar es Salaam. Vi har dessutom bestämt för att unna oss några riktiga semesterdagar i solstolen på Zanzibar. Passande nog flyger planet hem till Sverige från ön så planen som den ser ut nu är att spendera nästan hela sista veckan på stranden.

I går körde vi våra, vad det känns som, effektivaste fyrtio mil på hela resan. Kanske kände bilarna en längtan av att få komma fram och skötte sig därför extra bra? Färden från Arusha till Antons föräldrar i Handeni gick med andra ord plättlätt. Vägarna här i Tanzania är för det mesta bra och än så länge har vi inte råkat ut för något riktigt gyttjehål, men i händerna på Antons föräldrar, Pether och Anna-Carin, ska vi nog till slut få se något extraordinärt lerigt.

När det gäller överlämnandet av bilen har det varit lite olika förslag under resans gång. Första planen var att på väg ner till Tanzania åka över Uganda och Rwanda för att få se även de länderna. På grund av tidsbristen i kombination med regn och oroligheter i Rwanda valde vi att hoppa över de två länderna och i stället åka rakt söderut genom Kenya till Tanzania. Från Rwanda hade det varit nära till Lemera-sjukhuset i Kongo och ett överlämnande hade varit smidigt. Den nya planen är i stället att åka in i Kongo via Burundi som gränsar till Tanzania. Från Handeni där vi är nu är det en resa på ungefär 350 mil tur och retur.

Mycket beror på säkerhetsläget i Kongo, men som det ser ut nu ska det inte vara några större problem att resa i landet. Speciellt inte eftersom vi kommer att möta upp representanter från sjukhuset vid gränsen. Resan mot de två sista, och därmed sextonde länderna på resan påbörjas tidigt fredag morgon. Innan dess ska dock undertecknads födelsedags firas på torsdag, det blir minst sagt en dag att minnas resten av livet.

För er som undrar kommer sidan alltjämt fortsätta att uppdateras, som sagt tar ju inte resan slut bara för att vi är i Tanzania. Vi har mycket kvar att uppleva och ska fortsätta göra vårt bästa för att berätta om det.